Lise har haft kontakt med familjen sedan modern blev gravid och då sökte hjälp för sitt missbruk. De två hade nära kontakt under graviditeten och sedan flickan föddes har Lise varit ett samtalsstöd för modern i kombination med andra stödinsatser. Hon har också aktivt medverkat till stödinsatser för fadern som fortfarande har missbruksproblem.

Under det senaste året har dock modern fått allt svårare att hantera situationen med faderns missbruk i kombination med att flickan blir äldre och får andra behov. Lise har blivit allt mer oroad över barnets livsvillkor. De dagliga rutinerna fungerar dåligt, flickan kommer ofta sent eller inte alls till förskolan och är ibland både trött och hungrig. 

Förskolan har också anmält oro för föräldrarnas bristande tillsyn över flickan. Föräldrarna har erbjudits omfattande familjebehandlande insatser, vilket de till att börja med tackat ja till. Insatserna har dock inte fullföljts då familjen upprepade gånger uteblivit eller inte öppnat dörren. Lise har därför tagit upp frågan om fosterhemsplacering.

Det gjorde föräldrarna mycket upprörda och efter flera och långa samtal är de fortfarande bestämt emot detta. Lise har därför börjat fundera över om hon borde ta initiativ till att ansöka om vård med stöd av LVU (lagen om vård av unga i särskilda fall).

Nu oroar sig Lise för att den goda kontakt hon haft med familjen kan skadas om hon ansöker om ett omhändertagande och att det förtroende som speciellt modern känt för både henne och socialtjänsten ska gå förlorat. Och vad händer om länsrätten avslår Lises ansökan? Då kan ju kontakten med familjen ”vara körd”.

Hur främjar Lise barnets bästa? Ska hon ansöka om omhändertagande av femåringen eller avstå av rädsla för att äventyra kontakten med föräldrarna? Är det bättre att inte ansöka och ha fortsatt stabil kontakt med familjen och möjlighet att ha koll på hur flickan har det?