Varnar för fattigvård

Vilken är egentligen socialarbetarens uppgift? Frågan är högaktuell när många i kåren undrar hur de ska förhålla sig till en ekvation där fler klienter ska passa ihop med snävare ramar. Så varför inte kolla med en professor, en sådan borde väl veta.

En flitig debattör är Tapio Salonen, 56 år, av medellängd, jeans och kavaj, pratglad. Sedan länge professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö, ganska ny dekan vid fakulteten för hälsa och samhälle vid Malmö högskola.

–Socialarbetarna har en mycket större uppgift än det strikt tjänstemannamässiga. Att bygga ett mer anständigt samhälle, det är vår förbannade plikt, säger han.

Kanske är vi ett steg på vägen mot svaret på den inledande frågan.

Varje år dyker han upp i media när Rädda Barnen redovisar sin undersökning om barnfattigdomen.

-Många tror att det är det jag håller på med. Det är viktigt, men tidsmässigt är det det lilla, säger han.

I år visade undersökningen att 220 000 barn i Sverige lever i fattigdom och att klyftorna ökar. Något som retade upp regeringen. Rädda Barnen ljuger, ryade barn- och äldreminister Maria Larsson(KD).

Men Salonen ger sig inte. Han flaggar för en kommande studie som visar att den familjepolitik som varit ett skydd för ekonomiskt utsatta inte längre fungerar på det sättet och exemplifierar med att var sjätte dag som tas ut i föräldraförsäkringen endast ersätts med grundnivå.

-Jag vill peka på att man inte bara kan hänvisa till läget på arbetsmarknaden som orsak till de ekonomiska klyftorna. Det är också välfärdssystemen som mist sin förmåga att tjäna som utjämnande faktor. Det kommer inte politikerna att gilla att jag visar, säger han.

Som forskare i socialt arbeteser Tapio Salonen som sin uppgift att undersöka utsatta människors vardagsvillkor och systemets förmåga att ta hand om dessa. Att lyfta fram obekväma fakta och kommentera dem.

-Man måste vara inopportun, säga det som går i motsatt riktning. Men det finns en räddhågsenhet bland många akademiker att ta den debatten.

I tillspetsad sammanfattning så tycker Tapio Salonen att svensk socialtjänst påminner om gamla tiders fattigvård och att socialarbetarna är fångar i ett system där deras roll inte bara är den stödjande utan också den kontrollerande, den som ska se till att klienterna passar innanför rådande politiska och ekonomiska ramar. Och om detta är socialarbetarkåren alldeles för tyst.

Det där sista var han inne på under Forsas (Förbundet för forskning i socialt arbete) symposium i Norrköping i våras. Ett av de, i runda slängar, 50-tal tillfällen per år då han medverkar som föredragshållare eller sitter med i ett panelsamtal om socialt arbete.

Att träffa Tapio Salonen just på Forsa-dagarna i Norrköping visar sig av en slump vara riktigt lyckat.

Först för att han tilldelas Forsa-priset på 10 000 kronor för att han ”varit en igångsättare, får saker gjorda och har ett starkt engagemang i socialt arbete.”

-Jag är djupt rörd av att få priset, säger han.

Inte minst för att han en gång var med och drog igång Forsa, med syftet att skapa en mötesplats där forskare och socialtjänstens praktiker kan utbyta erfarenheter och diskutera.

-Det skulle vara förmätet av mig att påstå att jag under åren gjort någon nytta. Men att jag fått priset är ett tecken på att andra kan tycka det.

För det andra för att han under symposiets avslutande panelsamtal visar prov på sitt engagemang och på det där han sa om att vara inopportun.

Med tre exempel pekar han på några av vårens uppmärksammade socialpolitiska aktioner: barnombudsmannens larm om fortsatta övergrepp mot placerade barn, 108 läkare som pekat på brister i sjukförsäkringen och Svenska Kyrkans påskupprop mot utförsäkringarna.

-Men var finns socialarbetarna i dessa sammanhang? undrar han retoriskt och klämmer i med ett indignerat ”skäms!” mot det han uppfattar som kårens allt för stora passivitet.

Något som retar upp några i publiken. Tapio Salonen kan förstå, men vill inte riktigt acceptera.

-När välståndet ökar, men när också klyftorna i samhället ökar, då har socialarbetaren uppgiften att säga ifrån. Men i sådana tider när de sociala problemen är angelägna att arbeta med, samtidigt som socialarbetare – och klienter – blir sidsteppade, tenderar kåren att vända sig inåt, bygger försvarsmurar mot andra, istället för att delta i det offentliga samtalet. Det finns en flathet i kåren, säger han.

Ytterligare en pusselbit i svaret på frågan i början är lagd.

För det tredje finns i Norrköping tidningen Folkbladet där Tapio Salonen i början av året sade så här: ”Barns uppväxtvillkor utgör grunden för hur de ser på sig själva och vilken väg de kommer att välja i livet.” Hur pass stämmer det på honom själv? Rätt mycket, tror han.

1959 kom Tapio med föräldrar och två syskon till Sverige, familjen var bland de första finska invandrarna i Landskrona.

-Orsaken var att mina föräldrar inte kunde försörja en trebarnsfamilj i Finland.

Pappa Salonen jobbade som fräsare i industrin och mamma som sömmerska, men blev utsliten och fick omskolning till vårdbiträde. Enligt sonen något av en klassisk karriär för en arbetarkvinna.

-Vi bodde i ett barnrikehus bland andra invandrare, bland annat från Ungern. I ett likadant hus bredvid bodde det svenska familjer.

Han säger att han tidigt blev medveten om olikheter i levnadsvillkor, samtidigt som tidsanda och samhällsutveckling präglades av gemenskap.

- Jag har under uppväxten haft 60-talets framtidsoptimism och ett samhälle präglat av sammanhållning oavsett social ställning på näthinnan, säger han.

Och där finns kanske också en av förklaringarna till valet av yrkesbana.

-Jag visste redan på gymnasiet att jag skulle gå socialhögskolan, fast jag inte visste vad en socialhögskola var.

Han tippar att det var tidsandan som styrde, med intresse för politik och lika villkor.

-Jag ville jobba med människor, förändra vardagen. Någon diffus intuition ledde mig och den visade sig vara rätt.

Men det var innan Landskrona hamnade i utförsbacke. Det stora Öresundsvarvet lades ned och med industrikris och arbetslöshet ersattes varvsarbetarna av stora grupper flyktingar i hyreshusen. En utveckling som innebar att staden – liksom många andra orter – förändrades i grunden, från ett relativt blandat samhälle till ett med växande klyftor och en tydlig tendens till att människor väljer att bo med de som är lika dem själva.

Det är en utveckling som Tapio Salonen ägnat mycket av sin forskning åt. I maj presenterades resultatet av ett treårigt projekt där han tillsammans med 14 forskarkolleger berättar om Landskronas förvandling i boken Hela staden, Social hållbarhet eller desintegration? (Boréa).

-Nu har Landskrona passerat sitt lägsta lågvattenmärke, gissar han.

Men mentalt tror han att många lever kvar i en nostalgibild. Ännu 30-år efter att varvet lades ned har inga nya berättelser lyckats ersätta den om Landskrona som välståndsskapande industristad.

-Många lever kvar i föreställningen om det förlorade paradiset.

Centralt i forskningsprojektet har varit att vända blicken bort från det politikerna benämner ”utanförskap”. Ett begrepp som lägger fokus på enskilda individer och grupper med problem, menar Tapio Salonen. Istället vill han tala om ”desintegration” som ett sätt att beskriva en process där inte villkoren för gynnade respektiver missgynnade kan ses frikopplade från varandra när ett samhälle dras isär.

-Vill man ha en hållbar social utveckling måste man fokusera på hur man ska kunna hålla samman staden, säger han.

Tapio Salonen tycker att han har ordentligt på fötter när han som forskare och debattör uttalar sig om samhällsutveckling och det sociala arbetets vardag. Efter examen på socialhögskolan i Lund 1978 han till mitten av 1980-talet arbetat som vårdare på ungdomsvårdsskola, som kommunal socialassistent, som verksamhetsutvecklare i Trelleborgs socialförvaltning och med att införa samlad skoldag i Lund.

- Jag har jobbat länge i kommunal socialtjänst och dess medverkan i samhällsplaneringen. Jag har en gedigen kunskap om vardagsvillkoren, vågar han påstå.

Ett återkommande tema för hans forskning har varit ekonomisk utsatthet och förutsättningarna för en generell socialpolitik att minska klyftor, något han, oavsett regering, anser minskat sedan 1990-talet.

-Ändringarna i de breda socialförsäkringarna vältrar över problem på de behovsprövade kommunala systemen och påverkar vardagsfattigdomen, säger han.

När det är förändringar som vidgar klyftorna mellan fattig och rik visar sig bristerna i den svenska modellen för socialtjänst, som innebär att vi blandar samman det sociala arbetets stödverksamhet med myndighetsutövning.

- Socialarbetaren ska stödja och kontrollera i samma funktion. Det är klassisk gammaldags fattigvård. Vi har inte gjort upp med den just för att vi haft breda system som med inneboende automatik skulle upplösa gamla stigmatiserande synsätt, säger han.

När den generella politiken nu vacklar är det dags för förändring.

-Om 20 år finns inte socialtjänsten längre. Den har lösts upp i en rad olika verksamheter med olika huvudmän för till exempel missbruksvård, barnskydd och försörjning, säger han och spår att vi i framtiden får vi se socionomer på ömse sidor om den utsatta människan. Den ene med uppgift att hjälpa och den andre med uppgift att svara för samhällets myndighetsutövning.

-Det är en en historisk utmaning för det sociala arbetet, vars egentliga uppgift är att stödja människor i utsatta situationer.

En tredje pusselbit i svaret på frågan om vad socialarbetarna ska vara till för är lagd.

Sedan i vintras har Tapio Salonen ägnat en halvtid åt sitt nya jobb som dekan vid fakulteten för hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Till sommaren tar han sig an de nya uppgifterna på heltid.

Han ser som en spännande utmaning att jobba med det han kallar ”gränssnittet mellan högskola och omvärld”. Något som i klartext handlar om hur mycket högskolan ska verka ute i det samhälle som finns utanför dess väggar.

En konkret uppgift i det gränssnittet för Tapio Salonen blir att medverka i det som heter Malmökommissionen, som genom en oberoende granskning ska ge politikerna underlag för att utjämna de ojämlika hälsovillkoren i staden.

Den fakultet han är chef för rymmer en rad utbildningar med koppling till just sjuk- och hälsovård, men där finns också socionomutbildningen. En utbildning han hoppas ska locka trots tuffa villkor för såväl socialtjänstens brukare som anställda.

-I tider när ojämlikheten ökar söker sig nog många till socionomutbildningen för att de vill göra något åt det, för att de känner ett engagemang. Som student ska de få en bred samhällsvetenskaplig grundutbildning. När de är färdiga ska de känna sig trygga i den professionsdaning de gått igenom och vara medvetna om sin roll och sin förmåga. Ett professionellt socialt arbete måste kunna stå på egen grund. Det är den socialarbetaren ska vara trogen, inte det som chefen säger.

Ytterligare en bit på plats i pusslet om det sociala arbetets uppgifter. Men knappast den sista …

Namn:Tapio Salonen

Ålder:56 år

Arbete:Professor i socialt arbete, dekan vid fakulteten för hälsa och samhälle vid Malmö högskola.

Bor:Torna-Hällestad mellan Lund och Sjöbo.

Aktuell:Som redaktör för boken Hela staden (Boréa förlag), 15 forskare om tillståndet i Landskrona.

Intressen:Vänner, umgänge, resor.

Tapio Salonen om …

… den socialpolitiska debatten i Sverige:

”Den är ensidig och allt för intimt kopplad till jobbfrågan. Det går inte att nå fram med andra aspekter, till exempel hur man kan modernisera välfärdsprodukter som socialförsäkringar, försörjningsstöd och service i vardagen.”

… socionomutbildningen:

”Det stora behovet nu finns inte på programutbildningsnivå, prognoserna visar på att vi där utbildar för arbetslöshet. Vi behöver istället satsa på avancerade vidareutbildningar på masternivå, till exempel inom behandling/missbruk, och barn-/familjeområdet.

… om forskning kontra politik:

” När det visar sig att arbetslöshetsförsäkringen inte fungerar, att bara en av tre arbetslösa har nytta av den, är det forskarens uppgift att tala om det och påtala att det behövs en förändring. Men exakt hur den ska gå till ska överlåtas åt de som har det demokratiska ansvaret.”