Stillsam revolution

En revolution har ägt rum. Stillsamt, under ett kvartssekel. Bostadssektorn i Sverige har omdanats från grunden. Svensk bostadspolitik var  en gång världsledande i att sörja för goda bostäder, jämlika och värdiga levnadsförhållanden, till rimliga kostnader. Rätt till bostad fanns bredvid rätt till sjukvård och utbildning. I dag är bostadspolitiken i stort sett lika med marknadskrafter. Men det är en marknad med tämligen ojämn spelplan.

Bostadsförsörjningslagen,bostadsanvisningslagen och en lång rad andra lagar rörande bostadsförsörjning har raderats. Bostadssektorn har förvandlats från en betydande belastning på statsfinanserna till att ge en lika betydande nettoinkomst.

I denna omfördelning på åtskilliga miljarder försvann en pelare i svensk bostadspolitik: neutralitet mellan upplåtelseformerna. Hyresgäster drabbades av uteblivna stöd och ökade skatter. Under 90-talet steg de reala hyrorna med 73 procent, medan realkostnaden för boende i äganderätt sjönk med 8 procent. En statlig utredning (SOU 1996:156) drog slutsatsen att politiken innebar ”i praktiken stöd till ekonomiskt starka hushåll”. Bostadsbyggandet kollapsade samtidigt som såväl vakanser som befolkningen ökade. Hur går den ekvationen ihop?

Många hushåll befann sig i en situation med ”friheten” att välja att bo trångt. Trångboddheten steg för första gången på sextio år.

När staten drog sig tillbaka blev det svårt för kommunerna att driva lokal bostadspolitik. Allt fler kommunala bostadsföretag drivs som vinstdrivande företag. Svaga hushåll får allt oftare vända sig till socialen för att få tak över huvudet. Och allra längst ner når bostadslösheten historiska nivåer.

Effekterna av dessa ochbesläktade ideologiskt drivna reformer, främst inom skatte- och välfärdspolitiken, innebär att perioden präglats av markant social polarisering. Rika blir betydligt rikare, ekonomiskt svaga hushåll blir allt svagare.

Klyftorna har ökat till nivåer vi inte upplevt i Sverige sedan mycket länge. Mellan 1991 och 2007 steg genomsnittsinkomsterna hos de bäst betalda 5 procenten med 110 procent (från 387 000 till 814 000, en ökning med 427 000 kronor per år), medan inkomsterna hos de sämst betalda 10 procenten steg med endast 14 procent (från 70 000 till 80 000, det vill säga 10 000 kronor per år). 2007 tjänade de rikaste 5 procenten i genomsnitt över tio gånger mer än de fattigaste 10 procenten. I reda pengar har gapet mer än fördubblats sedan 1991.

Snabbt stigande hyror och klen inkomstutveckling hos lågavlönade gör att boendekostnaderna svarar för en växande andel av inkomsten, att boendestandarden sjunker i dessa grupper och att allt fler får allt svårare att behålla sin bostad eller att komma in på bostadsmarknaden. Konsekvenserna för individerna är enorma. En av många konsekvenser för samhället är ökad belastning på socialtjänsten.

I andra ändan av polariseringen svarar kostnader för en raskt expanderande boendestandard för en minskande andel av den snabbväxande inkomsten, tack vare en bostads- och skattepolitik som stödjer dessa ekonomiskt starka grupper.

Dessa aggregerade datager en övergripande bild av ökade klyftor i samhället, klyftor i såväl inkomster som boende. På marken syns de ökade klyftorna i rika områden som blir påtagligt rikare, och i låginkomstområden som upplever sjunkande inkomstnivåer. När bostadsområden upplever en markant inkomstökning genom omflyttning (de som flyttar in har betydligt högre inkomster än de som flyttar ut) kallas det gentrifiering. Motsatsen, filtrering, sker när de som flyttar in har betydligt lägre inkomster än de som flyttar ut. 

Tillsammans med kollegor i Lund och Umeå har jag kartlagt dessa processer i storstadsregionerna under perioden 1986 till 2001. Vi blev förvånade. Det visar sig att huvuddelen av gentrifieringen skedde i områden med höga inkomster (så kallad supergentrifiering) – inte i låginkomstområden, som är den klassiska bilden av gentrifiering (oftast framställd med gångbara benämningar som stadsförnyelse, upprustning, renässans eller modernisering). Å andra sidan skedde huvuddelen av filtreringen i låginkomstområden, särskilt under den svåra krisen i början av 90-talet.

Resurser till bostadssektornförser rika med boendestandard i överflöd. Lågavlönade har inte längre rätt till en god bostad. Vi bör agera för en stillsam kontrarevolution.

Eric Clarkär professor i kulturgeografi vid Lunds universitet.