Ska jobbiga Jesper lyssna?
Jespers föräldrar känner sig utslitna. Det är jobbigt att ta hand om en utåtagerande son med funktionsnedsättning. Så nu vill de träffa biståndshandläggaren och diskutera avlastning. Men ska Jesper vara med och höra vad de säger? Text: Karin Sääf Göransson Illustration: Jojo Falk
Det här är senaste vardagsetiska dilemmat från Social Qrage. Lämna en kommentar nedan och du har chans att vinna två biobiljetter. Fler dilemman finns till höger under Dilemmat. Läs också Eric Clarks inlägg längre ner på sidan, om en bostadsmarknad som skapar sociala problem. Längst ner hittar du dessutom dilemmat om Emil som vill gå till en prostituerad (se även sidan 8 i SQ nr 6/2011).

Anna är biståndshandläggare och utreder beslut om insatser till barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Redan tidigare står det i bland annat FN:s barnkonvention att alla barn ska få berätta vad de vill ha och behöver. Men nu har barnperspektivet även stärkts i LSS (lag om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade), som är den lagstiftning som styr Annas arbete. Där står nu att barn har rätt att vara delaktiga i viktiga frågor som rör dem själva.
Anna och henneskolleger har förändrat sitt sätt att arbeta för att leva upp till lagens intentioner. Bland annat bjuder de in barnen och ungdomarna att tillsammans med föräldrarna vara med då de ska diskutera olika insatser. Anna har inte tyckt att det varit något problem när diskussionen exempelvis handlat om att barnet (läs föräldrarna) har ansökt om personlig assistans eller korttidstillsyn. Då har det känns rätt och riktigt att barnen har varit med och diskuterat det som angår dem själva.
Men nu är deten familj där föräldrarna har ansökt om korttidshem för sin son Jesper som är 14 år. Han har en neuropsykiatrisk diagnos och är bland annat väldigt aktiv och utåtagerande. Föräldrarna har berättat att de verkligen behöver avlastning eftersom sonen kräver så mycket aktiv tillsyn. De är helt slut och kan aldrig koppla av. Anna fungerar över hur hon ska göra. Å ena sidan säger lagstiftningen och de kommunala riktlinjerna att Jesper har rätt att vara delaktig i beslut som rör honom. Å andra sidan - är det verkligen etiskt rätt att låta Jesper vara med på ett möte där man ska diskutera ”hur jobbig” han är och att föräldrarna därför behöver avlastning?
Hur ska Anna göra? Ska hon be föräldrarna ta med Jesper till samtalet, det är ju ändå honom det gäller? Eller ska hon låta honom slippa höra föräldrarnas argument kring hur tungt de tycker det är att ha honom hemma?

Så tycker läsarna
Till vilken nytta?
Jag ser inte att det gynnar varken barn, föräldrar eller beslutet att barnet ska få höra hur han tröttar ut sina föräldrar. Det skulle ge skuld- pch skamkänslor. Vissa sanningar klarar sig barn bättre utan.
Föräldrarna bör ges möjlighet att beskriva sin situation, hur dötrötta de är och hur urjobbig han är, utan att samtidigt såra och kränka sonen.
Därefter kan familjen komma tillsammans och prata om framtiden och hur man ska ha det. Hur man ska förbättra allas situation med hjälp av kortis. På prov.
För pojkens bästa bör man inte göra en stor grej av det. "Vi provar en gång och se hur det känns"
Jesper ska vara med!
Jag tycker absolut att Jesper ska vara med på samtalet. Vad ska han annars tänka när han plötsligt blir informerad om att han ska vara på korttidshem? Ska han själv fantisera om att föräldrarna vill bli av med honom så mycket som möjligt och att kortis nog bara är första steget? Argumenten för kortis borde väl vara att hans föräldrar behöver egen,tid, det kan Jesper säkert förstå, förhoppningsvis kan han få göra roliga saker på kortis, det är också ett sätt för honom att bli självständig och frigöra sig från föräldrarna. Att prata bakom ryggen på en 14-åring om hur jobbig han är stärker bara en negativ bild hos alla inblandade. Jesper måste också få tycka till om hur mycket han ska vara på kortis och när. En mjukstart för att pröva och sedan trivs han förhoppningsvis. Gör han inte det får man tillsammans leta efter andra alternativ.