Prislapp på social rättvisa

Den vård samhället erbjuder människor med missbruks- och beroendeproblematik har med rätta kritiserats för att inte tillgodose de behov som finns. Dödligheten bland människor med tungt narkotikamissbruk ligger i Sverige på oacceptabelt höga nivåer vid internationella jämförelser. Däremot ligger vi fortfarande bra till då det gäller prevention och tidiga insatser.

Vi vet att tidiga insatser lönar sig. Rätt vård i rätt tid ger bättre resultat och minskar lidandet hos individen och dennes närstående. Vi känner väl till hur barns självkänsla och skolresultat påverkas negativt av föräldrars missbruk. Varför är det då så svårt för kommuner och landsting att göra rätt?

Regeringens utredare Gerhard Larsson har fått i uppdrag att se över den svenska missbrukarvården. Utredningen tar tydligt ställning för brukarna och riktar svidande kritik mot samhället, dels mot de suddiga gränsdragningarna för vilken huvudman som ska finansiera vården, dels mot bristande kompetens och förmåga. Det är på tiden att det blir sagt.

Ett alternativ som diskuteras är att lägga hela ansvaret på en av huvudmännen, antingen landstingen eller kommunerna. Troligen ligger landstingen närmast till hands, sett till internationella erfarenheter, men en sådan lösning är förenad med risker. En risk är att missbrukarvården medikaliseras ytterligare. En annan är att kommunerna i framtiden kommer sakna drivkrafter för att arbeta förebyggande om hela betalningsansvaret för missbrukarvården överlåts på landstingen.

Under våren lägger Gerhard Larsson fram förslag på en tydligare ansvarsfördelning mellan landstingen och kommunerna. Att något måste göras verkar de flesta vara överens om, men det råder delade meningar om vad.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, avvisar tanken att lägga hela ansvaret för missbrukarvården på någon av de två aktörerna. Det är inte särskilt förvånande, SKL är en medlemsorganisation och kommer inte att ställa sig bakom förslag som riskerar att missgynna medlemmarna. Men eftersom ansvarsfördelningen handlar om att tillgodose brukarnas intressen och inte finansiärernas borde SKL:s synpunkter vara av mindre intresse.

Av Gerhard Larssons kartläggning framgår att alkoholen och narkotikan varje år kostar samhället omkring 150 miljarder kronor. Kostnaderna för vård och behandling uppgår enligt samma kartläggning till 17 miljarder kronor. Av detta kan vi dra slutsatsen att det är många gånger dyrare för samhället att inte ge rätt vård i rätt tid än att faktiskt göra det.

Detta är inget nytt, vi som arbetar med dessa frågor är väl medvetna om de kostnader som blir konsekvensen av samhällets passivitet. Samtidigt vet vi hur den kommunala ekonomins krassa verklighet ser ut. Det kortsiktiga budgettänkandet gör det mer logiskt för kommuner och landsting att smita ifrån sitt ansvar än att se till den enskildes rättigheter. Vill vi ha en missbruksvård som fungerar för den enskilde måste vi våga se detta grundläggande problem.

Personer med missbruks- och beroendeproblem är en särskilt utsatt grupp i samhället och har svårt att göra sina röster hörda. Trots att dessa personer skulle behöva extra omtanke blir de ofta sämre bemötta när de söker vanlig vård. De dör ofta av somatiska sjukdomar som är relaterade till missbruket, mer sällan av missbruket i sig.

Gerhard Larsson menar att detta till stor del handlar om attityder hos personalen och föreslår en lagstiftning om bättre bemötande. Hur rätt han än har i sak betvivlar jag att en sådan lagstiftning skulle ge avsedd effekt. Bra bemötande ingår redan i varje offentliganställds formella arbetsinstruktioner. Problemet med dålig attityd mot personer med missbruk ligger nog tyvärr djupare än så, den genomsyrar hela samhället.

Rekryteringen till tungt alkohol- och narkotikamissbruk sker från grupper som på olika sätt är socialt missgynnade. På fackspråk kallas de stigmatiserade grupper, i folkmun alkoholister och knarkare. Om man verkligen var intresserad av att förbättra dessa människors rättsliga ställning i förhållande till myndigheter och vårdgivare borde man göra det mer ekonomiskt lönsamt att ta ansvar, istället för tvärtom.

Det är dags att sätta en prislapp på social rättvisa. Det kan göras genom sanktioner för huvudmännen eller bättre vårdgarantier för personer med missbruksproblem. Det är inte de grundläggande lagarna – Socialtjänstlagen och Hälso- och sjukvårdslagen – det är fel på. Problemet är att det idag är riskfritt att bryta emot dem.