Lagbryterska

Det är vacker vintertorsdag i Storvreta halvannan mil norr om Uppsala. Lagom med snö ute på tomten, is på poolen där barnbarnen plaskar på somrarna och fika med morotskaka inne i stugvärmen.

Det ser ut som ett guldläge för Yvonne Ahlkvist. Inte behöver hon åka de fem milen till jobbet som familjehemssekreterare i Tierp en enda dag till, men får ändå full lön fram till 65-årsdagen i maj. Ett härligt slut på ett långt yrkesliv, kan tyckas.

Men så idyllisk är inte verkligheten. För det är inte av fri vilja som Yvonne Ahlkvist är hemma från arbetet.

- Jag hade tänkt fortsätta jobba och trappa ned med halvtid mellan 65 och 66, berättar hon.

Men en skrivelse till länsstyrelsen i Uppsala och en påföljande konflikt kom emellan.

Det var i maj förra åretYvonne Ahlkvist skrev till länsstyrelsen och anförde att hon på grund av en pressad arbetssituation i sitt dagliga arbete ”begår ständiga lagbrott”. Orsaken var de otillräckliga resurser hon ansåg att Tierps kommun ställt till förfogande för insatserna för barn i familjehem, deras biologiska föräldrar och familjehemsföräldrarna. Verksamheten svarade därför inte mot de krav som lagen och den av Sverige undertecknade FN:s barnkonvention ställer, hävdade Yvonne.

- För min självkänslas skull var det bra att jag skrev skrivelsen. Jag ångrar det absolut inte. Jag har ett ansvar för de barn jag arbetar med, säger hon.

Hon var beredd på att skrivelsen kunde uppfattas som kontroversiell.

- Jag räknade inte med att få applåder. Ogillande skulle jag kunna stå ut med om det kunde leda till någon förbättring, säger hon

Men ledningen gav henne en reprimand för att hon inte skött sina arbetsuppgifter ordentligt. Något som, efter en del turer, utmynnade i att hon fram till pensionen inte längre ska gå till jobbet.

Yvonne Ahlkvist ärursprungligen fritidspedagog men har jobbat professionellt med familjehem i olika kommuner sedan 1985. En yrkesbana med upprinnelse i ett starkt privat engagemang, sedan den egna familjen i början av 80-talet blev familjehem åt en yngre släkting.

- När jag fick det ansvaret tyckte jag att jag behövde veta hur vi tar hand om de barn som hamnar i familjehem. Men det fanns inte så mycket kunskaper att hämta.

Yvonne hittade då till en ideell förening, Familjevårdens centralorganisation, och blev aktiv där, bland annat med att organisera utbildning för familjehemsföräldrar.

När sedan ett antal kommuner mellan Stockholm och Uppsala behövde hjälp med att bygga upp sin familjehemskonsulentverksamhet rekryterades hon till jobbet och har sedan dess haft familjehemskonsulent och familjehemssekreterare som sina yrkestitlar.

I grunden tycker Yvonneatt förutsättningarna är goda för att bedriva bra familjehemsomsorg i landets kommuner. Hon ser såväl socialtjänstlagen som LVU (lag med särskilda bestämmelser för vård av unga) och barnkonventionen som starka dokument för stöd åt de mest utsatta barnen.

Men i verkligheten är det inte lika väl, tycker hon och blir ganska hård i sina omdömen.

- Generellt tycker jag inte att politikerna som beslutar om resurserna lever upp till barnkonventionen.

Hon värnar speciellt om den som ledstjärna för sitt engagemang och har vid sidan av jobbet också verkat inom Nätverket för barnkonventionen, en ideell sammanslutning av ett 50-tal frivilligorganisationer, som bevakar hur Sverige lever upp till konventionens intentioner.

I den tredje artikeln har FN slagit fast att i all myndighetsutövning ska ”barnets bästa komma i främsta rummet”.

Visst, det finns olika synpunkter på vad ”barnets bästa” är. Därför är det något som hela tiden måste diskuteras, tycker Yvonne Ahlkvist.

- Det är ett samtal som hela tiden måste hållas levande på de arbetsplatser som ska ha barnet i fokus, säger hon.

Men så tror hon inte att det alltid är och hon tror att det finns ett gap mellan å ena sidan de socialarbetare som träffar barn och familjehem ute på fältet och å andra de som inne på kontoret beslutar om resurserna.

- På kontoret blir inte barnen fysiska personer som i vardaglig barnavård. Där hänger  de bara som papper i en mapp som blir som ett pansar runt dem mot verkligheten.

Jag skäms som medborgare för att vi inte gör allt för att tillgodose och bemöta de behov och den uppmärksamhet de behöver när de är placerade i familjehem. Det är skit, säger hon indignerat   

Att placera barni familjehem kan vara en legal form av övergrepp, tycker Yvonne.

- Tänk en litet barn på 3 eller 4 år som inte kan bo kvar hos sina föräldrar. De ska gå igenom en separation från sina biologiska föräldrar och sedan knyta an till en helt ny familj, utan att förstå vad som händer

Men för att skydda barn som inte har det bra är det nödvändigt att detta ändå sker ibland. Så när kommunerna i sådana fall tar på sig ansvaret för barnen måste det skötas på bästa sätt, tycker hon.

- Det här är barn som ofta behöver mycket stöd i skolan. De behöver psykologhjälp och kanske livslång terapi. Alltför ofta får vi som tjänstemän veta att familjehemsplaceringarna tar mycket av kommunens budget. Samtidigt som forskningen visar att det behövs mer resurser för att barnen ska få optimal hjälp, säger Yvonne Ahlkvist.

Det var 2004 somhonbörjade arbeta i Tierps kommun. Då hade två  familjehemssekreterare ansvar för cirka 20 barn, deras familjehem och biologiska föräldrar. Ganska snabbt ökade sedan antalet barn till ett 50-tal och en ny tjänst tillkom.

Fortfarande otillräckligt ansåg Yvonne Ahlkvist och började någonstans i det läget tycka att hon inte längre gavs möjligheter att hålla sin arbetsinsats inom lagens gränser.

- Jag hade ansvar för 19 barn. Jag skulle svara för kontakten med dem, med deras biologiska föräldrar, med familjehemmen, med skola och psykologer. Men jag kunde inte längre ge dem vad de hade rätt till, säger hon.

Hon berättar att hon på grund av det blev många nya barn att placera fick jobba mycket med att rekrytera nya familjehem. Direktkontakten med barnen och deras föräldrar blev lidande.

- Det betyder att jag inte hade den tillsyn av placeringarna jag skulle ha och det är allvarligt.

Lagen kräver att varje familjehemsplacering omprövas var sjätte månad. Då ska ett nytt utlåtande finnas att ta ställning till för den kommunala nämnd som tar beslutet.

- Men för 13 av mina ärenden hann jag inte presentera ordentliga underlag, konstaterar hon.

Det är om detta som Yvonne Ahlkvists skrivelse till länsstyrelsen handlar.

Hon tycker att alla problem bottnar i att det legat för många ärenden på varje tjänst. Med färre skulle hon inte bara hunnit med de halvårsvisa omprövningarna, anser hon, utan också annat som hon tycker är viktigt.

- Det jag skulle vilja är att kunna ge alla familjehem ordentlig utbildning och sedan hålla nära kontakt med dem, men också se till att de får kontakt med varandra. Kommunens tjänstemän måste finnas för dem att prata med. De har en tystnadsplikt runt sin verksamhet, men också ett stort behov av att prata med någon som förstår dem.

- Dessutom är det viktigt att träffa barnen, om och om igen, för att förklara vad det är de är med om.

Nu ser det ut somom socialtjänsten i Tierp ska få bättre resurser. Den 29 januari skrev Uppsala Nya Tidning: ”Nu rättar Tierps kommun upp sin eftersatta familjehemsvård, som gått på kryckor i flera år.” ” Det beskedet ger kommunstyrelsens utskott för barn och ungdom i sitt svar på länsstyrelsens skarpa kritik…”

Att det skulle vara ett resultat av hennes skrivelse tror inte Yvonne Ahlkvist. Direkt så är det inte heller enligt länsstyrelsens socialdirektör Birgit Rengren Borgersen. Den granskning som gjorts i Tierp är en del av den riksomfattande undersökning som länsstyrelserna fått i uppdrag av regeringen att göra i det så kallade ”barnuppdraget”.

Men hon säger samtidigt att en av förklaringarna till att just familjehemsverksamheten i Tierp togs med i undersökningen beror på Yvonne Ahlkvist.

- Det tillhör verkligen inte vanligheterna att en anställd gör en sådan anmälan. Länsstyrelsen har ingen skyldighet att ta upp den, men när det kommer från personalen är det en signal om att det kan vara extra viktigt, säger Birgit Rengren Borgersen.

I länsstyrelsens beslut efter tillsynen i Tierp står bland annat: ”Kommunen har inte dokumenterat en regelbunden och systematisk uppföljning som utgår från barnens behov och Länsstyrelsen konstaterar stora brister i uppföljningen. ” Samt: ”I intervjun med handläggarna framgår att det under en längre tid framförts synpunkter på hur familjehemsarbetet borde förbättras men att idéer från handläggarna inte har tagits emot av de politiker som haft ansvaret”.

Birgit Rengren Borgersen är nöj med de förändringar som nu tycks vara på gång i Tierp och ser det som ett tecken på vilja att förbättra.

Yvonne är inte säkerpå att hon skulle skickat sin skrivelse om hon inte varit så nära pensionen.

- Jag gjorde en ekonomisk kalkyl och tänkte att leder det till att jag får sparken är det en smäll jag får ta.

Hon har förståelse för dem som drar sig för att göra något liknande.

- Jag kan bara uppmana andra att göra som jag gjort om de orkar med det som sedan kan hända efteråt, säger hon.

Hon är säker på att fler skulle säga ifrån om orimlig arbetsbörda om socialtjänstens personal hade något som liknar äldreomsorgens och vårdens Lex Sarah och Lex Maria. Två lagar som just handlar om att de anställda ska ge uppmärksamhet åt missförhållanden.

- Det är otroligt att man i ett demokratiskt land ska behöva vara stark för att våga hävda det lagen säger, framförallt när det gäller utsatta barn. Men kanske är det just för att det handlar om barn som det inte finns någon ”lex”.  Partipolitiskt är barnen en liten och ointressant grupp vars frågor inte tillför något parti några extra röster, säger Yvonne Ahlkvist.

Yvonne Ahlkvist om …

… omgivningens syn på barn i familjehem:

- Att vara familjehemsbarn är fortfarande oerhört stigmatiserat, även att vara familjehemsförälder. Jämför med adoptivföräldrar och det är lågstatus mot högstatus. Stigmatiseringen finns inte bara runt om i samhället utan också inom socialtjänsten och hos politikerna, som en kvarleva av klasstänkande och den gamla fattigvårdslagen.

… och om vad som kan förändra den:

- Jag jobbade tidigare med döva och hörselskadade barn. När vi var ute på stan med dem kunde vuxna människor komma fram och bete sig som om barnen var mindre vetande. Men så kom en serie på tv som hette ”Upp med händerna” som visade teckenspråket och på bara något år ändrades attityden. Det skulle behövas något lika revolutionerande för att få en annan syn på familjehemsbarnen.

Läs mer om Yvonne Ahlkvist när hon reflekterar kring familjehem i Social Qraqe 3 2011.