Farlig myt om åldrandet

Jeanne Calment hette hon, den franska damen som alla gerontologer älskade. Hon blev 122 år och hon var kärnfrisk ända tills hon vid 119 bröt lårbenshalsen – ingalunda för att hon snubblade med rollatorn utan för att hon sprang för snabbt upp för trappan när hon skulle bomma en cigarett av en granne. Knäckt var hon inte då heller för något år senare sjöng hon in en egen skiva.

Jeanne Calment är ett exempel på det som idag kallas framgångsrikt åldrande, ett extremt exempel förvisso, men ständigt får vi idag höra om gamla människor som springer maraton eller bestiger berg eller lär sig nya språk eller gifter om sig. I och för sig borde man ju vara glad för ännu för några decennier var det ett eländesperspektiv på åldrandet som gällde: det togs allmänt för givet att gamla människor var sjuka, ensamma och ofta dessutom fattiga.

Nu har i stället ett hoppla-perspektiv segrat: med rätt livsstil ska det inte vara något problem att hålla sjukdomar och annat fysiskt förfall stången och den enda skillnaden mellan att vara ung och att vara gammal – förlåt, äldre, i Sverige är det ju inte längre nån som blir gammal – blir då att äldre har mera tid att, närmast på tonårsvis, ta för sig och skämma bort sig.  Om man får tro den reklam som riktar sig till äldre har äldre också gott om pengar: de erbjuds dyrt boende, dyra resor, dyra konsumtionsvaror.

Men faktum äratt alla äldre ingalunda har pengar och alla är ingalunda friska. Liksom ekonomi är hälsa dessutom till en betydande del en klassfråga. Inte minst de som jobbar inom vård och omsorg lär veta att det finns yrken som sliter ut ryggar och psyken utan att för den skull ge furstliga pensioner.  Det är dessvärre inte heller så att en sund livsstil garanterar hälsa: man kan promenera (eller träna) aldrig så mycket och äta näringsriktigt och ta sina dagliga Omega 3-kapslar och lösa sina dagliga sudoku och ändå drabbas av Alzheimer.

Allt detta finns det nu flera som påpekar.

Redan för fem år sedan gav geriatrikern Muriel R Gillick ut boken The Denial of Aging med den talande titelnPerpetual Youth, Eternal Life and Other Dangerous Fantasies (Harvard University Press) och nu finns också kulturhistorikern och samhällskritikern Susan Jacobys Never Say Die. The Myth and Marketing of the New Old Age(Pantheon Books.) Båda författarna påpekar med emfas att det är deyngre äldre som är aktiva och att vi serveras vilseledande statistik.  Det har till exempel hetat att demens inte ska betraktas somen del av det normala åldrandet utansomen sjukdom och att bara var tionde person över sextiofem drabbas av Alzheimer, men faktum är att Alzheimer hinner fatt nästan varannan amerikan över åttiofem.

OcksåGillick tarverkligen bladet från munnen: ”Av dem somjust nu fyller sextiofem kommerungefär varannanatt tillbringa åtminstone nån tid på vårdhem. Sannolikheten för en kortvarig vistelse – till exempel för konvalescens efter ett kirurgiskt ingrepp – är tio procent. För de återstående fyrtio procent handlar det om långvariga vistelser som ingalundaslutar hemma utan hos begravningsentreprenören.”

 Jacoby slår fast att ”framgångsrikt åldrande” förutsätter en självdisciplin som blir förtryckande. Man får inte klaga över sin hälsa – åtminstone inte inför yngre människor. Man får inte gråta över närstående som varit döda mer än en månad, inte tycka det var bättre förr, inte bli beroende och inte heller oroa sig för att bli beroende. Samhället ser också med misstänksamhet på gamla människor som begär att lämnas ifred och få åldras på sitt eget vis: man får varken vara för sällskapsnödig eller för tillfreds med ensamheten. 

Om nu bildenav den nya ålderdomen som inte är en ålderdom är en myt går det inte att se den som en ofarlig tröst under resans gång, utan då är den farlig. Gamla människor tvingas inte bara till orimliga ansträngningar utan också till förställning för att försöka leva upp till den. De som är unga eller medelålders kan bekvämt intala sig att de gamla inte behöver dem. Värst av allt: politiker och makthavare kan utifrån idén att var och en själv bär ansvar för hälsa och välbefinnande också på gamla dar motivera ständigt nya beslut om nedskärningar av äldreomsorgen.

I den generation som nu går i pension må vi vara individualister som är vana vid autonomi framför allt, men hur svårt det än må vara skulle vi göra klokt i att förr snarare än senare inse att också vi med stor sannolikhet kommer att bli hjälpbehövande och beroende. Vi kommer personligen att tvingas se ohjälpligheten i ögonen och därför borde vi medan tid är göra allt för att också samhället ska se den i ögonen.   

Merete Mazzarella är professor emeritus i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet samt hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet. 2010 gav hon ut boken Att resa med rabatt. Konsten att vara pensionär.