Förenklad syn på missbruk

Vi är många som lever farligt. Ja, fler än en miljon. Man kan leva farligt på olika sätt, men nu funderar jag över siffrorna som regeringens missbruksutredare Gerhard Larsson redovisar i utredningen Bättre insatser vid missbruk och beroende – individen, kunskapen och ansvaret. När utredarna räknar samma alla oss som har ett riskbruk av alkohol, narkotika, läkemedel eller dopingmedel så blir vi en dryg tiondel av befolkningen. Missbruksutredningen har inte bara räknat oss, utan kommer förstås också med förslag på hur samhället ska tackla molnet som hänger över nationen, och framförallt hur ska de hjälpas och hanteras för vilka hotet övergått från att vara just ett hot till en vardag i missbruk, beroende och misär? 

Missbruksutredningen har arbetat i närmare tre år och producerat tusentals sidor text som slutligt blivit till sjuttio olika förslag till lag- och förordningsändringar. Den spontana frågan blir rätt naturlig: är förslagen bra eller inte? 

I den enklaste av alla världar skulle man vilja kunna svara ett klart ja eller ett tydligt nej. Men de enkla svaren finns tyvärr aldrig – hur mycket vi än ibland önskar, tror och agerar utifrån det – när det gäller insatser mot svårartade och sammansatta sociala, medicinska och psykiatriska problem.

Min första reflektion är om jag som en väletablerad medborgare, även om jag beroendemässigt skulle vara illa ute, har samma behov som den som av alkohol och droger har blivit utslagen, förnedrad och arbets- och hemlös, men som samtidigt drömmer sig tillbaka till det ”normala” livet? 

Nej, självklart inte! Sällan är klassamhället mer tydligt än här. För mig som en väletablerad person startar i bästa fall en positiv process om en klok husläkare ställer frågor och vinner mitt förtroende när hon förhör sig om mina alkoholvanor. Här heter framgångsvägen en hälso- och sjukvård som utvecklar sitt medvetande, sina kunskaper och differentierar sitt utbud på ett respektfullt sätt i förhållande till mig som patient. 

För den som har hunnit bli socialt utslagen av sitt missbruk krävs ytterligare insatser, förutom de medicinska.  Här handlar det om är att erövra förlorade eller aldrig vunna ”leva-livet-kompetenser”, det vill säga social rehabilitering ur ett brett och pluralistiskt perspektiv.

Med ett sådant perspektiv motsvarar Missbruksutredningens idéer varken den utslagnes drömmar eller dennes verkliga behov. Utredningen har alltför okritiskt hakat på den senaste i raden trender, i en bransch som historiskt bara har kunnat härbärgera en trend i taget. Just nu är det en stark och förenklad medikaliseringstrend som gäller. Därmed missar utredningen möjligheten att initiera sökandet efter en effektiv och human balans mellan sociala, medicinska och psykiatriska erbjudanden. 

Medikaliseringsvurmen leder utredningen allra mest fel när det gäller förslaget att överföra tvångsvården från den statligt bedrivna tvångsvården för missbrukare, LVM, till den psykiatriska tvångsvården, LPT, som bedrivs av landstingen.

Dagens LVM och dess tillämpning har ett antal skamfläckar. Om detta vittnar både många tvångsutsatta och deras socialsekreterare. Detta har utredarna bitvis också noterat, men bakom en påklistrad rättsäkerhetsretorik föreslår utredningen kraftigt utökad möjlighet till tvång och minskad rättsäkerhet, i strid med det egna Orwellska nyspråket. Ett så kallat öppenvårdstvång föreslås som ska kunna fortgå i åratal.

I sin iver att haka på det som de uppfattar som ”evidens” leder medikaliseringstrenden Missbruksutredningen till en förenklad syn på utslagna människors akuta problem till att i huvudsak vara psykiatriskt betingade. I själva verket är det fråga om olika kombinationer av sociala, medicinska och psykiatriska insatser som måste hanteras i ett sammanhang.

Finns det då inget positivt att redovisa från utredningens nästa treåriga mödor?  Jo, absolut. Språkbruket är befriat från moralistiska slagord och fördömanden. Skrivningarna om behovet av att bygga ut de viktiga hälso- och sjukvårdsinsatserna, sprutbyte och den läkmedelsassisterade behandlingen av opiatberoende är också positiva. Sammantaget har Missbruksutredningen tagit tydlig ställning för ett antal viktiga skademinskande insatser. För detta tilldelades också Gerhard Larsson och hans utredning 2011 års ”Brukarpris” av klient- och patientorganisationen Svensk Brukarföreningen, SBF.

Missbruksutredningens största förtjänst är att den tvingar oss till diskussion, eftertanke och handling på områden som är i ett stort behov av mer än slentrianmässigt gnäll och kritik. Missbruksutredningen SOU 2011:35 ska nu på en bred remissomgång under hösten. Stimulera och delta i debatten.     

Alec Carlberg är ordförande i Rainbow , klientrörelsens paraplyorganisation