Är gott nog tillräckligt ?

Johannes är socialsekreterare och arbetar med stöd till barnfamiljer. Sedan en tid tillbaka har han kontakt med Cecilia som är ensamstående mamma med två småbarn. Han kontaktade henne efter ett samtal från barnens förskola där personalen uttryckte oro för att barnen ofta har för lite kläder på sig när det är kallt ute. Trots att de talat med mamman flera gånger så verkar hon inte bry sig om det.

Johannes har kommit fram till att Cecilia har ganska dålig förmåga att se och förstå barnens behov. Hon är väldigt rar och älskar sina barn, men det verkar till exempel inte som om hon klarar av att laga näringsrik mat. Det låter som om de mest lever på mjölk och smörgåsar och hon verkar aldrig klä dem efter vad det är för väder. Det blir nog det som råkar vara rent. Han ser att Cecilia gör sitt bästa men tyvärr är det inte tillräckligt.

Cecilia har inte något emot att ha kontakt med ”soc”. Hon har sagt till Johannes att hon tycker det är skönt att ha en annan vuxen att prata med. Däremot har hon tackat nej när han erbjudit henne att delta i ett föräldrautbildningsprogram eller stöd i föräldrarollen i hemmet. Hon tycker det räcker med samtalen med Johannes.

Detta gör Johannes frustrerad och han funderar mycket över hur han ska hantera situationen med Cecilia och hennes små barn utan att åsidosätta kravet på att iaktta barnperspektivet. Kanske kan han få henne att acceptera mer stöd om han ägnar ärendet mer tid och lägger mer kraft bakom orden. Men då finns risken att det blir mindre utrymme över för ett par andra familjer han jobbar med och där problemen också är allvarliga. Dessutom är han rädd för att Cecilia ska dra sig undan helt om han blir för krävande i sina kontakter.

Hur ska Johannes göra? Ska han lägga tid på att förmå Cecilia att ta emot mer stöd, som han ser att hon skulle ha nytta av? Eller är det gott nog att nöja sig med den kontinuerliga kontakt de trots allt har för att kunna lägga mer kraft på andra ärenden?