Det låter lite klassiskt. När det händer som inte ska hända slingrar sig den professionella, kompetenta personen ut. När ansvar utkrävs faller etiken. Tyvärr väldigt ofta inom den offentliga sektorn. Det må vara bland uttröttade vårbiträden eller giriga/mutbara chefer...Sorgligt. Förtroendekapitalet far illa när det misshushållas med skattemedel. LouiseF

Det verkar finnas något fel i bemanningen - ingen anställd ska behöva acceptera våld och ingen brukare ska behöva bli utsatt för våld. Med rätt bemanning kan de anställda orka vara precis så proffsiga som vi kräver.

Detta är Annas proffession och det är totalt oacceptabelt att knuffas och slåss och bete sig som den som har ett funktionshinder. Anhöriga och den boende är redan så utsatta så att när man är tvungen placera någon på detta sätt så skall man kunna känna total trygghet i behandling och omvårdnad.

Jag blev ganska upprörd när jag läste frågan. Jag har själv en son på 21 år som är gravt förståndshandikappad. Eftersom han befinner sig på en två- treårings utvecklingsnivå, och har ett litet barns kroppsspråk, händer det att jag får mig en och annan knuff ibland. Men det innebär ju inte att jag får slå på honom! Jag håller helt med Kenneth Thor och Anne Calissendorff; att detta är ett arbetsgivaransvar. Är de för få i personalen? Hur ser personalens scheman ut? Vilka kunskaper har personalen? Man måste som personal ha lärt sig sätt att förhålla sig i sådana här situationer. Själv går jag baklänges och räknar tyst inom mig, tills jag återfått självbehärskningen. Det fungerar faktiskt… Också jag vill rekommendera Bo Hejlskov Jörgensens bok ”Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder”. Boken ger både en ökad förståelse för utåtagerande beteende och metoder för att hantera dem. Dessutom är jag övertygad om att man kan göra mycket för att Elin ska må bättre; också sådana råd kan man hämta i boken. Till Erik Blennberger, som tycker det är självklart att Anna ska ha jobbet kvar (vilket jag också tycker om arbetsgivaren inte tagit sitt ansvar; och det verkar ju så), vill jag säga att det faktiskt inte var en stol Anna knuffade omkull – det var en människa. Vad hade Erik sagt om hans dotter blivit omkullknuffad av sin lärare…? Som kanske sovit dåligt på natten för att hon hade småbarn? Om min son blivit omkullknuffad av mig eller av någon av sina assistenter, hade han för det första med stor sannolikhet skadat sig illa, eftersom hans reflexer inte fungerar som de ska; han hade alltså inte kunnat ta för sig. Och det är han inte ensam om. För det andra hade han verkligen lärt sig något nytt! (Det gör han, underligt nog, mycket snabbt! Hans minne är det inget fel på!) Nämligen att det är OK att knuffa omkull andra människor! Eftersom han är lång, tung och stark, hade det troligen fått svåra konsekvenser både för honom, för mig och för hans assistenter om han börjat knuffa omkull oss, så fort han blev frustrerad… En sådan händelse går inte att göra ogjord, och att försöka förklara för min son att assistenten var trött, skulle inte heller fungera; han skulle inte förstå. Detta liv är min sons enda liv. Detsamma gäller Elin i exemplet. Det kan ALDRIG vara OK att göra brukarna illa, vare sig psykiskt eller fysiskt, liksom det inte är tillåtet att slå sina barn, hur trött man än är…

Till att börja med kan man säga att även de som jobbar inom omsorgen omfattas av samma regler på arbetsmarknaden om att inte bli slagna eller hotade, det är i sig ett brott i Sverige. Sen handlar det givetvis om andra saker att den typen av patienter finns och att de har samma rättigheter som andra att bli vårdade för sitt funktionshinder. Personal ska aldrig bli biten eller slagen det måste vara grundläggande på alla gruppboenden, det ska inte ens hända "ibland" eller när personalen i detta fallet är trött och inte har den uppmärksamheten som hon borde ha haft. Våldsamma patienter ska inte bo och vårdas på samma sätt som icke våldsamma det ska finnas restriktioner ikring dem och absoluta rutiner att följa. man kanske helt enkelt inte ska gå fysiskt nära dem om riskerna är så stora. Att bli biten är ingen bagatell i sammanhanget heller. "Malin inser att de boende inte ska behöva utsättas för någon form av våld och att det kan vara svårt för dem att lita på Anna" Det ska väl inte arbetstagarna heller? Hur gör man med farliga interner på fängelser, hur gör man på paragraf 12 hem? Man kanske ska lära sig av när liggande verksamheter. Om jag som privatperson biter någon i samhället får jag nog minst en knuff tillbaka så funkar livet, men samtidigt är detta ett institutionsboende där man ska vara trygg i sin hemmiljö så det handlar nog om andra pedagogiska metoder både för Anna och Elin. Att avskeda Anna verkar meningslöst för den situationen kan uppkomma när som helst då får Malin avskeda en person i veckan om det bara handlar om att personalen är trött och ouppmärksam.

Tyvärr är detta något som händer dagligen men inte ska få hända över huvud taget. Samtidigt måste man förstå att det händer då personalen inte orkar fullt ut. Felet till att det händer beror på att man drar ned på personal så den kvarvarande personalen får för stor arbetsbörda. Vidare tar man in personal som inte har någon som helst kunskap om hur de förståndshandikappade fungerar. Detta kommer tyvärr att hända många gånger i sommar då vikarierna tar över på grupp- bostäderna. Föräldrar med 50 års erfarenhet av problemet i